Jag vet att man egentligen inte ska klaga på livet när man trots allt har det så bra som vi har det. Folk dör av svält dagligen, människor saknar tak över huvudet och förlorar sina nära och kära. Men jag känner mig så extremt jävla emo just nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Den här känslan är hemsk,  jag har liksom ingen motivation till nånting. Inte till att plugga, att gå till skolan, ens träna. Funderade på att stanna hemma från träningen i tisdags för att jag inte tyckte det skulle bli kul. Då är det något fel för dansen har alltid fått mig att må bra. 


Det märks nog inte när jag är bland folk för då tänker jag inte på det, men såfort jag är själv hemma, så jag kan tänka och fundera, då kommer allt på en gång. Vet inte vad jag ska göra åt saken heller, alltså, vad gör man? Jag är bara nere utan att ens veta varför och då känns det ännu mer fel. Vad har jag ens att vara ledsen för? Jag har tak över huvudet och mat på bordet varje dag, familj som jag älskar och vänner som är de bästa man kan önska sig. 


Det är nog sant det där med att vi alltid vill ha det vi inte kan få. Det är något som saknas, men jag vet inte vad. Jo en sak vet jag, livsglädjen och motivationen att kämpa. Den är som bortblåst. Men vad hände egentligen, var på vägen tappade jag den undrar jag.. och hur fan hittar jag den igen?