13.8.11

Nu, snart ett år sedan det hände, då slår saknaden till. Eftersom vi sågs så sällan har jag aldrig insett att du var borta. Det är nu när skåneresorna slutat innehålla dina besök, när jag inte får höra alla dina historier om speedwayen eller Frankrikeresorna. Då inser jag att du är borta på riktigt. Antagligen sitter du uppe i himlen och har det bra, men det känns så konstigt. 


Först förstod jag inte att du var borta. Kändes som du satt i din gungstol nere i Skåne precis som vanligt. Det är sjukt hur snabbt saknaden kan slå till, det känns så jävla overkligt att du inte finns längre. Det som finns kvar av dig är aska, ditt namn i några papper och dina ägodelar. Men någon du finns inte. 


Den första för mig i "vuxen" ålder som dött. När mormor dog var jag bara ett barn och minns det knappt. Kan fortfarande inte riktigt förstå att du är borta, jag tänker inte på dig ofta det ska jag erkänna. Men ett år utan dig har framkallt känslor, framförallt saknad och den där overkliga känslan att du är borta. Vila i frid farfar

Inga kommentarer: